Varifrån hundsläktets enda prickiga variant härstammar är det ingen som med säkerhet vet. Spekulationerna är många. Balkan, Egypten, Spanien, Italien, Grekland, Indien och t.o.m. Danmark har nämnts som dalmatinerns ursprungsland. En teori är att zigenarna, som redan på 1200-talet utvandrade från nordvästra Indien, har haft stor betydelse för rasens spridning. En sak är säker - dalmatinern är en mycket gammal ras. På ett arkeologiskt museum i Athen finns en väggmålning från antikens Grekland, daterad 1700 år f.Kr., där fläckiga hundar som starkt påminner om dagens dalmatiner är avbildade. På tavlor med motiv från hov- och högreståndsmiljöer i Europa från 15- och 1600-talet förekommer också korthåriga prickiga hundar som liknar våra dalmatiner.
Vid norra Medelhavet vid den bergiga kroatiska kusten ligger Dalmatien, den region som dalmatinern kanske fått sitt namn från. I den nuvarande rasstandarden anges Kroatien som rasens hemland men före första världskriget fanns knappast några dalmatiner alls i Dalmatien, så det är inte fråga om någon inhemsk ras. I England däremot förekom dalmatinern från och med 1700-talet på gods och finare gårdar som en dekorativ vagns- och stallhund. England är det land som har haft det största inflytandet på rasens utveckling i modern tid och därför bör kallas rasens moderna hemland.

-

Dalmatinern i Sverige

Urval under århundraden

Att varje hundras har sina specifika arbetsuppgifter, utvecklade under århundraden, är något som dagens människor inte är särskilt medvetna om. Visserligen gör prickarna dalmatinerns utseende speciellt och teckningen lockar säkert många, men utseendet är långt ifrån det viktigaste hos en hundras. Beteende, temperament och bruksegenskaper är minst lika karaktäristiska egenskaper hos olika hundraser. Redan då dalmatinerna var följeslagare till zigenarna började den selektering av rasen, med avseende på de mentala egenskaper, som senare avel mer systematiskt tagit fasta på.

-

Användning och egenskaper

Från mitten av 1700-talet och fram till början av vårt sekel användes dalmatinerhundar i England till att vakta i stall. Man ville ha hundar med utpräglad revirkänsla eftersom det var nödvändigt att hundarna sade ifrån om ovälkomna personer närmade sig hästar och vagnar. Dalmatinerna användes dessutom för att eskortera diligenser och hästekipage. De skyddade hästar, vagnar, passagerare och bagage mot rån och överfall. Vid rastställena lämnades hundarna att vakta både vagnar och bagage på egen hand. Under färden kunde varken kusk eller resenärer övervaka hundarna utan dessa fick själva hålla reda på "sitt" ekipage. De dalmatiner som var duktiga vagns- och stallhundar, som lydigt följde med under resan, stannade kvar vid vagnen under rasterna och som vaktade stallet mot besök från oönskade främlingar; dessa uppskattades och användes i aveln. Resultatet har blivit att dagens dalmatiner inte har någon utpräglad jaktinstinkt och att den inte springer långt bort från matte och husse när den är lös. Än idag vaktar rasen ganska energiskt och säger med stor inlevelse ifrån om någon obehörig närmar sig tomten, familjens bil och när det ringer på dörren. Dalmatinern kan också vara mycket modig om någon familjemedlem skulle hotas. Eftersom dalmatinern levde i stallet bestod flocken inte bara av hundar och hästar utan även av alla andra husdjur som förekommer på en gård. Fortfarande har också dalmatinern lätt för att umgås med de flesta husdjur.

-

En mångsidig och läraktig hund – men envis

I vårt århundrade har dalmatinern haft många skiftande användningsområden:
Brandkåren i USA har haft dalmatinerhundar som maskotar. Man har i detta sammanhang också haft praktisk hjälp av dem genom att de kunnat spåra upp människor i rum fyllda av brandrök och man har tränat dem att bära redskap in i brinnande hus. I krigstjänst har dalmatinern använts både som vakthund och rapportör och även fungerat som minsökare. I fredstid har de tränats som ledarhundar för blinda och som draghundar. De passar bra till såväl agility som eftersök och är mycket förtjusta i att spåra. Trots sin avsaknad av egentlig jaktinstinkt händer det att exemplar av rasen används till jakt. Dalmatinern har ett utpräglat anlag för att härma och tar därför gärna efter en fullärd jakthund om den får tillfälle att arbeta ihop med en sådan. I USA har man sedan 1940-talet anordnat bruksprov för dalmatiner s.k. "Road Trial" som bygger på rasens ursprungliga användning som vagnshund. Vid dessa prov, som blivit allt populärare, testar man dalmatinerns förmåga att följa häst och vagn eller häst och ryttare. Inte bara hundens uthållighet utan också dess lydnad sätts på prov. Genom sin vilja att lära sig konster och sitt lekfulla sätt har dalmatinern också varit cirkushund. Det finns numera åtskilliga lydnadsmeriterade dalmatiner och flera har blivit lydnadschampions. En dalmatiner säljer sin själ för en godbit och princip finns det inga gränser för vad en dalmatiner kan lära sig. Man kommer emellertid inte långt med monotona träningsmetoder utan riktig positiv förstärkning. Dalmatinern vill gärna vara till lags – men, helst på sina egna villkor. Den hund som känner sig motiverad, kan verkligen anstränga sig för att göra som husse eller matte vill. Det kommer an på den som tränar hunden att med fantasi och inlevelseförmåga, i kombination med ett tydligt ledarskap, fundera ut sätt att motivera hunden att göra det man vill. Dalmatinerns största funktion idag är att vara en sällskapshund, vilket den också är på ett utmärkt sätt med sin speciella charm. Den trivs när hela familjen är samlad och delar sin kärlek rättvist mellan familjens alla medlemmar. Dalmatinern är lugn och lätthanterlig inomhus och pigg och livlig ute. Den är en mycket uthållig, men kräver ändå inte överdrivet mycket motion. Dalmatinern uppskattar att få vara lös en stund under promenaden. Mätt, välrastad och belåten ligger den helst i sängen eller knuffas med familjen i soffan och njuter av att få vara med.

-

Utseende och egenheter

Dalmatinern är en medelstor hund där proportioner och symmetri tilldelas stor vikt. Den skall vara kraftig och muskulös utan att vara grov eller klumpig och den skall hellre vara rektangulär än kvadratisk. Dalmatinerns uttryck är mycket viktigt. Det skall vara vaket och intelligent och det skall synas att det är en alert och uppmärksam hund. Rasen skall utstråla styrka och uthållighet och det taktfasta, vägvinnande steget, där man tydligt ser svikten och fjädringen ger dalmatinern de så typiska och eftersträvansvärda rörelserna. Dalmatinern är en frisk och sund hund som kan vara pigg upp till 12 - 14 års ålder. Dalmatinern har en del särdrag som gör att den skiljer sig från andra hundraser:
Den är känd för att skratta när den blir glad! Det gör den genom att dra upp läpparna och visa hela bettet. Hos få andra raser är denna egenhet så utbredd som hos dalmatinern, som skrattar för att visa sin glädje och samtidigt undergivenhet. Det prickiga utseendet är också unikt. Prickarna skall vara runda och väl avgränsade och kan vara antingen bruna eller svarta. En dalmatiner kan ha få prickar, en annan många, det spelar ingen större roll, huvudsaken är att hunden ger ett prickigt helhetsintryck. Dalmatinern har en annorlunda njurfunktion än andra hundraser. Den har en högre urinsyrahalt i urinen och när dalmatinern får urinsten - vilket den inte får oftare än andra hundraser - får den oftast uratstenar. Det är ovanligt att dalmatiner är petiga med maten. Snarare är det så att dagens dalmatiner är känd för att vara glupsk och ha en omättlig aptit. Den äter allt, vare sig det bjuds eller inte, utan urskillning. Förr i tiden fick dalmatinern troligen livnära sig själv till stor del under resorna, vilket idag innebär ett sekundsnabbt sväljande av någon till synes oätlig "delikatess" vid dikeskanten. Att med en dalmatiner i huset lämna matvaror lättåtkomliga på bänkar och bord är därför inte att rekommendera, ens för ett kort ögonblick.
Unghundar kan ibland få en del utslag, mest på huvudet, något som väl närmast kan liknas vid pubertetsfinnar. Dessa försvinner efter några månader och det finns ingen anledning att oroa sig i onödan. Minsta skavank t. ex. i samband med fällning syns på en gång i den korthåriga vita pälsen. En korrekt utfodring är A och O för att man skall få en frisk hund med bra päls. Man kan nog säga att de flesta hudproblem som finns hos dagens hundar är foderrelaterade och försvinner med en bättre utfodring.

-

Rasdefekter

Dalmatinern är lyckligtvis förskonad från många av de sjukdomar som drabbar andra hundraser, men det händer ibland att valpar föds döva. Medfödd dövhet hos en valp är ett problem som inte skall drabba valpköparen då det är uppfödarens ansvar att på ett tidigt stadium upptäcka eventuella döva valpar i kullen. Det händer tyvärr någon gång att nybörjaruppfödare, eller mindre seriösa uppfödare, inte känner till att valpar kan födas döva och inte heller vet hur man går tillväga för att upptäcka de döva valparna. Detta drabbar valpköparen, som efter en tid börjar förstå att valpen inte hör. I många länder och även i Sverige har man börjat testa dalmatinern med en hörseltestningsapparat (likadan som den som används på människan). Apparaten mäter elektromagnetisk aktivitet i hjärnan. Hunden sederas (lugnas), och med elektroder som fästs på hjässan kan hjärnans reaktion på ljud registreras. I Sverige har ett stort antal avelsdjur och även valpar testats med denna metod (BAER). Det har visat sig att ca 25% har hörseldefekter på ett öra och är fullhörande på det andra. Sådan partiell hörselnedsättning har ringa eller ingen betydelse för hundens funktion. De hundar som bara hör på ett öra - unilateralt (enkelsidigt) hörande - har inte på något sätt ett avvikande beteende och visar inga tecken på hörselnedsättning. Tvärtom, de verkar höra precis lika bra som de dubbelsidigt hörande hundarna. Anledningen är säkert att hundens hörsel är så fantastiskt väl utvecklad - många gånger bättre än människans! Att flera unilateralt hörande dalmatiner är godkända på Brukshundsklubbens bevakningsprov - där det med hörseln gäller att kunna identifiera en avlägsen ljudkälla och hur denna förflyttar sig - bekräftar att en hund som är döv på det ena örat inte på något sätt är handikappad. Att köpa en unilateralt hörande valp är inte något man bör känna sig tveksam inför.

-